Om mig

Konsten att krama en planka

Bakom den här kanske lite märkliga rubriken vill jag ska presentera mitt oförbehållsamma kärleksförhållande till trä, ett förhållande som under mitt hittillsvarande liv utvecklats och förändrats. Kanske kan man se mitt kärleksförhållande till trä som en spegling av själva livet med alla frågor, tillkortakommanden och val av nya livsvägar.

Genom nedslag i den egna livscykeln hoppas jag kunna förmedla några av de intryck vilka format den person som ni nu läser om.

Fars snickarverkstad

I begynnelsen fanns min fars snickarverkstad, belägen i källaren på vår villa i Jönköping. Jag kan fortfarande känna doften av färskt trä, den sötaktiga doften av varmlimmet i limpannan, den lite skarpare och fränare doften av kaseinpulvret som blandades med vatten och kallades kall-lim, doften av linolja och terpentin. Och sedan alla verktygen, både de farliga som jag inte fick röra och de som var mindre farliga som jag växte upp tillsammans med.

Detta var under slutet av 40-talet och köpleksaker var det knappast tal om. Jag kan erinra mig en glänsande röd sportbil som jag fått av någon avlägsen släkting men därutöver gjorde jag själv mina leksaker, ibland med assistens av min far. Det fanns alltid gott om småbitar i olika former och storlek och med hjälp av fantasi, lim och spik saknade jag aldrig något att leka med. Fortfarande kan jag komma ihåg mitt gröna flygplan med landningsställ och hjul av kapp-knappar!

Mitt första par skidor hyvlade min far fram ur ett par rejäla björkplankor under sena höstkvällar. Jag kan fortfarande komma ihåg hur mammas syltgryta kom till användning när skidspetsarna skulle kokas för att sedan böjas till den rätta formen!

Skolslöjden

Det var med detta enkla och självklara förhållningssätt kring trä i mitt sinne som jag många år senare började med träslöjden i folkskolan. ”Att arbeta med trä kräver noggrannhet, ordning och kunskap” inpräntade den äldre slöjdläraren med gråblå arbetsrock. Den första uppgiften jag kan komma ihåg var Ura-Kaipa.

Ura-Kaipa var en stenåldersjägare som på slöjdplanschen stakade sin flotte gjord av stockar. I aktern på flotten rensade hans fru fisk. Tyvärr har jag glömt hennes namn. Inom parentes kan här nämnas att Ura-Kaipa är en romanfigur ur Svenskarna och deras hövdingar av Heidenstam. Den geniala tanken var här att samtidigt som barnen läser om stenåldern i Hembygdskunskapen så arbetar man med Ura-Kaipa i träslöjden. Tyvärr stämde inte timingen så bra, när vi jobbade med Ura-Kaipa var vi långt inne i Bronsåldern. Jag kommer ihåg detta väl för när fröken skulle gjuta tennsoldater, som ett exempel på bronsålderns gjutteknik, så brände hon sig på fingrarna.

Nåväl, Ura-Kaipas flotte bestod av tre stycken fyrkantiga sågade ämnen som först skulle hyvlas, därefter hyvlas 8-kantiga, 16-kantiga och slutligen 32-kantiga innan dessa presumptiva stockar skulle filas, därefter sandpappras med 6ans, 3ans och slutligen 0ans sandpapper. Flera av mina kamrater blev inte färdiga förrän året därpå men då hade vi duktiga redan kommit långt in i slöjdplanschhögen och höll på med Rävspelet.

Jag tror faktiskt att inget av skolans ämnen är så missuppfattat som slöjden. Otto Salomon, den svenska träslöjdens fader, byggde upp sin slöjdundervisningsmetodik från det enkla till det mer komplicerade men hela tiden med barnets intresse i centrum – ”träslöjdens verktyg och material äro de nycklar barnet måste erhålla för att till fullo förstå hur vårt samhälle fungerar”. Produkten är alltså i det Salomonska perspektivet underordnat barnets utveckling. Ett annat känt Salomon-citat är följande: Bakgrunden är att en blivande slöjdlärare under en provlektion för andra gången underkände den filade kanten på en elevs skärbräda varvid denne fick börja om igen, först med rasp sedan med fil och om detta utföll till lärarens belåtenhet kunde eleven sedan börja sandpappra. -Min käre vän, har du intet förstått. Det är inte brädan som ska filas utan barnet!!

Verkstadsskola

Långt senare i livet började en 4-årig utbildning till möbelsnickare. En ny tid stod för dörren och framtidens material och tekniker stod i centrum. På något sätt framstod detta för alla som självklart. Massivträ ansågs föråldrat och stället såg vi en lång rad av nya material passera revy under det tidiga 60-talet. Olika typer av skivmaterial, lamellskivor kontrafanerade och spricksäkra, spånskivor av skilda ursprung och kvaliteer. Nya limmer, nya limmetoder, nya verktyg allting större, snabbare och rationellare. Jag själv var naturigtvis en del av den här utvecklingen, trodde på den och såg fram emot den. Inte längre något besvärligt trixande med franskpolering eller celullosalack utan snabbt med de nya plastlackerna med spruta eller ridålackmaskin. Och som en naturlig del av den här utbildningen var jag under min praktik i Bodafors Möbelfabriker med om att montera ned den 50 år gamla foglimningsmaskinen där man i ena ändan matade in tunna stycken av al eller björk och i andra ändan kommer ett ändlöst band av hoplimmat trä som av en döv och delvis fingerlös gammal sågare sågades upp till fogar för skivor, sidor och bottnar.

Jag ifrågasatte aldrig någonsin den här utvecklingen, den var ju på något sätt inbyggd i den framtidstro som präglade oss alla. Vi fostrades alla in i en tradition där det naturliga träet genom successiv förädling blev alltmer onaturligt. Eller kanske som 40-talets funktionalister hävdade, trä tillhör historien och naturfolken men det förädlade träet tillhör framtiden och kulturfolken!

För inte så länge sedan började jag fundera mera på detta med mitt förhållningssätt till trä. Varför anses kvist- och grenfritt trä ”finare” än än det som har kvistar och grenar, varför diskvalificerar vi virke med maskangrepp och virke som har börjat brytas ned av svampar och mikroorganismer? Finns det ett annat kvalitetsbegrepp vid sidan av det etablerade och hur ser det i så fall ut? Vad är egentligen vackert. Som rektor på Capellagården på Öland blev dessa frågor än mer brännande men handgjorda och vackra möbler var ändå liksom inte svaret på mina frågor.

James Krenow

I mitten på 1990-talet träffade jag James Krenow på Redwood College, Fort Bragg i norra Kalifornien. Legendarisk möbelsnickare, född i Sibirien 1920 därefter boende i Alaska, Frankrike och Sverige på 1950-talet. Samarbetade med Carl Malmsten men efter svåra konflikter med Carl flyttade han till USA där han startade en möbelsnickarutbildning med utgångspunkt från en nästan metafysisk uppfattning om träets själ. –Man måste ta träet till sitt hjärta och fråga –what will become of you, blunda och känna. Man måste ta avstånd från teknologin och ingenjörskonsten – alla plankor vill inte bli stolar! Man måste lyssna och känna med hela sin själ. Och glöm bort allt vad du lärt dig om ritningar, på samma sätt som ett konstverk växer fram så skall också en möbel växa fram, the ultimate idéa in your mind and sensibility, of your skill and together with the spirit of wood. Under arbetets gång märker du kanske att ditt trä inte vill bli kanske ett bord och då måste du ha mod att ändra dina planer!!! Lyssna, känn!

Design är ett teknokratpåfund – gå inte på det. Ditt trä har en inneboende alldeles egen form, lyssna känn, sök utvinna varje trästyckes skönhet och inneboende egenskaper!

Det var någonstans här som min nya resa startade och efter ett ytterligare besök hos Krenow började jag aktivt söka trä som man kanske normalt inte använder, ta tillvara och att synliggöra en annan inneboende skönhet och form. Och på den vägen är det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *